Måseskärs fyrplats

I regn, snö, storm eller i dimma. Livet på en fyrplats var hårt. De som klarade sig bäst var ofta de som hade sin familj med sig.

Fyrpersonalen sattes på svåra prov och det gällde att anpassa sig såväl till omgivningen som till ensamheten. Svårast var det för kvinnorna. Männen hade arbetet med fyren att sköta och kunde ge sig ut och fiska. Oftast var det också männen som hämtade post och skötte proviantering.

Kvinnorna var ansvariga för hushållet och barnen och var därmed mer bundna till platsen. De skulle samsas om gemensamhetsutrymmen, vilket ibland kunde bli en källa till konflikt.

På Måseskär bodde en fyrmästare, en fyrvaktare och ett fyrmästarbiträde med sina familjer. Redan från början flyttade åtta personer in i de enkla bostäderna.

Oavsett väder var man tvungen att sköta fyren och se till att fyrblänket vägledde sjömännen till havs. Men förutom själva fyrarbetet tillkom många andra sysslor. Byggnaderna skulle underhållas, man skulle kontinuerligt rapportera in väderleksrapporter, vissa sjöräddningsuppdrag kunde förekomma och hushållet skulle skötas.

Många av fyrfolket var hantverkskunniga. Gunnar Lundberg som arbetade som fyrmästare under 1960-talet hade t.ex. klockreparationer som hobby. Folk i trakten kom ut med såväl golv-som väggur för att få dem reparerade.

På Måseskär byggdes små runda odlingslotter omringade av en stengärdsgård. De fylldes med jord från fastlandet och man odlade bl.a. potatis och grönsaker.

Många äldre vittnar om att den viktigaste utvecklingen för livet på en fyrplats var när radion kom. Plötsligt kunde man höra röster utifrån och följa med i gudstjänster. För dem som dessutom fick tillgång till telefon blev livet än lättare.

Men trots att livet på fyrplatsen var speciellt så gick ofta yrket vidare i släktled efter släktled.