Mistsignalering

När fyren var byggd 1865 bestod mistsignaleringen i att fyrvaktaren riggade upp en gonggong i en träställning på berget. Ljudsignalerna från fartygen besvarades med ett slag på gonggongen. Ljudet hördes bara några 100 meter.

I början av 1870-talet uppmärksammades den dåliga mistsignaleringen. Lotsdistriktschefen för västra distriktet, Reinhold Leuhusen, fick i uppdrag att inkomma med ett förslag till en bättre signalering. Han tog då fram en gammal lösning, nämligen att använda kanoner för kraftig ljudsignalering.

Förslaget godkändes och 1873 fraktades två stycken 6-pundiga kanoner  till Måseskär och ett kruthus byggdes. Signaleringen gick till så att ljudsignaler från fartyg besvarades med ”tvenne , tätt på varann följande skott”.

Ny teknik utvecklades och 1885 byggdes det vita maskinhuset. En koleldad ångmaskin  och en ångsirén installerades. För att få vatten till ångan sprängdes en damm strax NO om huset, som samlade regnvatten. Det tog ett par timmar att elda upp trycket till ångsirénen. Under tiden sköts två skott med kanonerna varje kvart. 1916 ersattes ångmaskinen med en oljedriven Avancemotor.
Man litade inte helt på den nya tekniken, så bägge kanonerna stod kvar till  1925, då den ena fraktades bort. Två år senare skulle även den andra flyttas. Avsikten var att de skulle pryda klipporna på Vinga. Men i september, då lotskapten Sollberg skulle hämta kanonen med lotsbåten antecknade han i fyrjournalen att ”på grund av kanonens kolossala tyngd blev företaget uppskjutet tills vidare”.